Krishantering
Är det något jag är bra på, så är det krishantering. Jag gillar att hantera kriser. Utom mina egna och mina närståendes, då..
Men jobb-kriser, det är julafton. Då framträder jag i all min prakt. Beslutsmässig, sorterad, snabb, pragmatisk - då gillar jag mig själv. Då är jag problemlösaren. Med stort P.
Annars brukar jag vara mer av den problem-identifierande sorten. Lite för bra på att hitta de svaga punkterna.
Dumt. Tråkigt. Okreativt. Men att lösa problem, det något annat det. X skall förflyttas till A, men sitter fast i Y. B sitter fast i Z, men kan ta sig till A....
Och där sitter jag som spindeln i nätet, ser möjligheterna - förutsättningarna och begränsningarna - och därigenom lösningen. Och trivs.
...och så plötsligt
...var man främlingar. Livet är allt bra märkligt. En person man levt med i 10 år känns på några veckor som en ytlig bekantskap som man råkade fastna i hissen med. Nu letar jag efter ett förhållningssätt; hur skall jag bete mig i vår stympade relation? Samtalen känns tomma och ytliga - rör sig enbart om praktiska saker. Han frågar ibland hur jag mår, men jag har inte den minsta lust att prata om mitt sinnestillstånd. Dessutom är jag inte intresserad utav hans - ...eller jo, det är jag ju. Egentligen. Men vill inte gegga in mig i det. Jag släpper taget.
Det nödvändigt att hitta nya, eller snarare; andra personer att anförtro sig åt. Jag har mist min samtalspartner sedan 12 år, min närmaste vän - det känns helt onaturligt att låta honom ta del av mina innersta tankar nu. Förtroendet är brutet, och jag vet inte om det går att reparera. Kanske hände det för länge sedan, utan att jag velat se det i ögonen? Att jag inte fått magsår av alla ignorerade magkänslor är snudd på ett mirakel.
Tomheten är ibland överväldigande. Det är som att flytta in i ett stort omöblerat hus, i behov av omfattande reparationer - skrämmande, men någonstans också löftesrikt. Nu är det upp till mig själv att skapa en ny tillvaro för mig själv och mitt barn, där det måste finnas någon plats för honom. I hennes liv är han självklar, det är ju pappa - men vem skall han att vara för mig? Vilken roll ska han få ha i mitt liv? Vilket rum blir hans? Kanske en liten friggebod på den mentala tomten? Utan tillträde till det varma köket....
Hemma?
Kanske time att byta namn på bloggen...Kan nog inte kalla mig för Operaänka längre.
Vad sägs om "La Divorcée de l'opéra"? Låter lite tjusigt sekelskiftesaktigt, tycker jag.
Annars kan man tänka sig "Fönster mot gatan" - det är nämligen det nya hemmets mest utmärkande drag. Man kan sitta och titta ut på gatan hela dagarna, om man vill. Ganska trevligt. Man borde kanske sätta upp en skvallerspegel?
Försöker göra mig hemmastadd, omge mig med mina saker. De som ger mig något sorts lugn och känsla av kontinuitet. Men hemma är det inte, inte än. Men vi jobbar på det. Det där "hemma, var ligger det nånstans" känns ju lite patetiskt. - Wherever I lay my hat, that's my home - känns ju mycket bättre.
Long time....
...no blog.
Vilket har sin förklaring. För några veckor sedan bloggade jag i vredesmod och uppmanades av en person i min nära omgivning, som var måltavlan för mina utgjutelser, att ta bort inlägget. Och som den tillmötesgående människa jag vill vara gjorde jag det. Utan att blinka. Nu ångrar jag mig. För det var ett mycket välskrivet inlägg....
Nu har tiden gått, och upprördheten har lagt sig. Tror jag...
Eller har den det? Möjligen har den bara dragit sig undan till en mörk vrå i själen där den sitter och bidar sin tid.
För att, när jag minst anar det, visa sitt elaka tryne.
Och då kan ni vänta er en tirad av bibliska format...
Mitt liv är för närvarande en bergochdalbana. En förändringsprocess med ett eget liv har satt igång och jag vet inte vad som kommer att hända. Jag är inte längre en av två. Inte kul alls.
I och för sig är jag ganska bra på att leva ensam, har gjort det rätt mycket i mitt liv. För mycket kanske. Ofta har jag valt ensamheten över sällskap, inte pga att jag egentligen föredrar ensamheten utan för att inte utsätta mig för risken att bli bortvald i ett senare skede. Det är nu 12 år sedan jag träffade personen som fick mig att våga ta steget in i äktenskap och familjebildning fullt ut, och en av anledningarna var förstås att han fick mig att känna mig helt och hållet trygg. Och vi vet ju alla vad ett övermått av trygghet kan få för konsekvenser.
Man blir bekväm.
Lat.
Likaså vet vi att tryggheten alltid är bedräglig.
De största sveken begås av dem vi miinst av allt trodde hade svekfullheten i sig. det är liksom det som gör sveket stort och svårt att bära.
Så ja, OK - patetiska människa som jag är erkänner jag det fullt ut: Jag känner mig sviken. Där har ni det.
Följaktligen är jag arg. Och ledsen. Och orolig.
Tur att man har vänner och familj. Som träder in och förlåter mig utan blinka för all underlåtenhet jag gjort mig skyldig till. De sveper in mig i omtanke och vänskap, och för en stund känner jag att allt kommer att bli bra.
Vilket har sin förklaring. För några veckor sedan bloggade jag i vredesmod och uppmanades av en person i min nära omgivning, som var måltavlan för mina utgjutelser, att ta bort inlägget. Och som den tillmötesgående människa jag vill vara gjorde jag det. Utan att blinka. Nu ångrar jag mig. För det var ett mycket välskrivet inlägg....
Nu har tiden gått, och upprördheten har lagt sig. Tror jag...
Eller har den det? Möjligen har den bara dragit sig undan till en mörk vrå i själen där den sitter och bidar sin tid.
För att, när jag minst anar det, visa sitt elaka tryne.
Och då kan ni vänta er en tirad av bibliska format...
Mitt liv är för närvarande en bergochdalbana. En förändringsprocess med ett eget liv har satt igång och jag vet inte vad som kommer att hända. Jag är inte längre en av två. Inte kul alls.
I och för sig är jag ganska bra på att leva ensam, har gjort det rätt mycket i mitt liv. För mycket kanske. Ofta har jag valt ensamheten över sällskap, inte pga att jag egentligen föredrar ensamheten utan för att inte utsätta mig för risken att bli bortvald i ett senare skede. Det är nu 12 år sedan jag träffade personen som fick mig att våga ta steget in i äktenskap och familjebildning fullt ut, och en av anledningarna var förstås att han fick mig att känna mig helt och hållet trygg. Och vi vet ju alla vad ett övermått av trygghet kan få för konsekvenser.
Man blir bekväm.
Lat.
Likaså vet vi att tryggheten alltid är bedräglig.
De största sveken begås av dem vi miinst av allt trodde hade svekfullheten i sig. det är liksom det som gör sveket stort och svårt att bära.
Så ja, OK - patetiska människa som jag är erkänner jag det fullt ut: Jag känner mig sviken. Där har ni det.
Följaktligen är jag arg. Och ledsen. Och orolig.
Tur att man har vänner och familj. Som träder in och förlåter mig utan blinka för all underlåtenhet jag gjort mig skyldig till. De sveper in mig i omtanke och vänskap, och för en stund känner jag att allt kommer att bli bra.
Efterlyses: sömnpiller
Efter 3 nätter med alldeles för lite sömn börjar kroppen och själen att göra uppror. Hjärnan fungerar inte, känsloyttringarna är i det närmsta okontrollerbara. Jag förstår precis hur världens torterare tänkte när de kom fram till att påtvingad sömnbrist är det mest effektiva vapnet för att få någon ur balans. Det där med att väckas vid "rätt" tid dvs vid precis den tidpunkten då man nästan kommit ner i djupsömn och då det är i det närmaste omöjligt att somna om, är inte så dumt det heller.
Jag tror inte att det finns något deppigare än att vara vaken mellan 3 - 5 på natten. Det är som att alla eventuella problem man har känns helt ohanterliga kl 4 på natten. Grubblerierna tar aldrig slut och alla eventuella slutsatser blir 100% negativa. Ser just nu ingen väg ur detta. Problemen finns där, grubblandet kommer att fortsätta och oron växa. Gör mitt bästa för att hålla tankarna i schack under dagtid, man måste ju fungera. Jobbet mäste skötas och det är ju ingen höjdare när man helt tappar fokus stup i kvarten. Måste få sova. Nu.
Haha!! Björn Kjellman har blivit medelålders....
..det jag aldrig trodde skulle hända har hänt!
Björn Kjellman är medelålders!
Gråhårig med gubbskägg!
Trots att han är 1 år äldre än undertecknad, så har jag alltid tyckt att han var en pojke, yngling, ung man och jag hade nog föreställt mig att han skulle förbli det ända tills jag själv ligger på långvården. Korkat, jag vet - ingen är väl ung för evigt. Inte ens Madonna eller Goldie Hawn. Och tydligen inte Björn Kjellman heller. Och nu kan jag gå ut genom dörren styrkt av att Tant M ser yngre ut än Björn Kjellman. Tänk att man kan bli glad för så lite.
Nä, nu får man skärpa sig...
..ja faktiskt. Ta sig i kragen. Banne mig. Nu skall jag disciplinera mig och ta tag i den här jäkla bloggen. Jag vill ju. Och herregud, jag måste väl inte vara genial jämt? Kanske inte alls? Det är ju inte så att jag har 100 000 läsare. Än. Men, vem vet? De kanske kommer. I dessa dagar upphör jag aldrig att förvånas över vad som kan intressera människor och få dem att fastna framför datorn timme ut och timme in.
Är det ett helt gammaldags koncept egentligen? Det där med att ta sig i kragen? Om det är det, så känner jag just nu att det vore bra att aktualisera konceptet. För helvete, ryck upp dig!!!! Själv är jag nog en lika stor syndare som de i min omgivning i det avseendet. Jag är jättebegåvad på att snärja in mig i resonemang som mynnar ut i att inget är mitt fel, att jag gör så gott jag kan och att när livet inte går min väg så är det i alla fall inte mitt fel. Nähä då, det finns alltid något håll man kan peka fingret åt. Jag tror att mitt nyårslöfte skall bli just detta (fast jag tror ju inte på nyårslöften, och jag har aldrig lyckats hålla något - men det är inte mitt fel.....): Sluta peka finger, jag skall ta ansvar för mina beslut och handlingar - och dess konsekvenser.
Så där ja, så var det sagt.
Ahh - ett ögonblick av klarsyn. Håll kvar det. Snart är det borta.
Vi hörs.
Är det ett helt gammaldags koncept egentligen? Det där med att ta sig i kragen? Om det är det, så känner jag just nu att det vore bra att aktualisera konceptet. För helvete, ryck upp dig!!!! Själv är jag nog en lika stor syndare som de i min omgivning i det avseendet. Jag är jättebegåvad på att snärja in mig i resonemang som mynnar ut i att inget är mitt fel, att jag gör så gott jag kan och att när livet inte går min väg så är det i alla fall inte mitt fel. Nähä då, det finns alltid något håll man kan peka fingret åt. Jag tror att mitt nyårslöfte skall bli just detta (fast jag tror ju inte på nyårslöften, och jag har aldrig lyckats hålla något - men det är inte mitt fel.....): Sluta peka finger, jag skall ta ansvar för mina beslut och handlingar - och dess konsekvenser.
Så där ja, så var det sagt.
Ahh - ett ögonblick av klarsyn. Håll kvar det. Snart är det borta.
Vi hörs.
Här är jag igen...
...på bloggen. Vet inte riktigt hur det kom sig, men någon gång i mars - efter blott 4 inlägg - tappade jag fullständigt inspirationen. Var gång jag öppnade lap-topen försvann all svada och alla idéer. Och då är det ju ingen idé att blogga. Eller hur?
Nu är det höst och det har gått ett halvår sedan sist. Folktandvården regerar ännu. Dotterns tand lagad, sommaren genomlevd. Några toppar, samt några fullständiga avgrundsdjupa dalar. Under detta halvår har det funnits tillfällen då jag känt mig som en ensam strumpa i en centrifug på högsta hastighet. Fullt snurr, men ändå en känsla av att allt står fullständigt stilla. Upptryckt i väggen av centrifugalkraften, väntade på att hastigheten skall avta och att en känsla av lugn skall infinna sig. Det bedrägliga lugnet kommer, som pausen i centrifugprogrammet, men sedan sätter det igång igen. Nu med större kraft och mer förlamande än någonsin.
Idag, den 30 september, är det höst. I den kalla, men ändå soldränkta staden, börjar människor röra sig påtagligt snabbare. Man har bråttom fram, till målet, jobbet, skolan - den lite loja sommarfarten har speedats upp och med höjda axlar och framåtlutad gång vandrar vi mot vintern. Då kommer jag att tänka på min gamla dramalärare, som när han en gång mötte mig, kämpandets mot vädrets makter i den ständiga motvindens Malmö, väste "lägg av!!" ur ena mungipan. Bara detta korta "lägg av!". Det var hans vanliga instruktion till oss lite spända och prestationsinriktade operasångare. Vi borde "lägga av". På den tiden förstod jag inte vidden av hur klok denna instruktion var, och hur tilllämplig den är i ett livsperspektiv. "Lägg av". Kämpa inte emot. Gå med vädret, gå med vinden, gå med livet.
Så det försöker jag. Med skiftande framgång, skall tilläggas. Skulle nog vilja påstå att jag är ganska dålig på det. Glömmer bort instruktionen alldeles för ofta, och under långa tider. Men då och då dyker rösten upp i huvudet igen. "Lägg av".
Nu är det höst och det har gått ett halvår sedan sist. Folktandvården regerar ännu. Dotterns tand lagad, sommaren genomlevd. Några toppar, samt några fullständiga avgrundsdjupa dalar. Under detta halvår har det funnits tillfällen då jag känt mig som en ensam strumpa i en centrifug på högsta hastighet. Fullt snurr, men ändå en känsla av att allt står fullständigt stilla. Upptryckt i väggen av centrifugalkraften, väntade på att hastigheten skall avta och att en känsla av lugn skall infinna sig. Det bedrägliga lugnet kommer, som pausen i centrifugprogrammet, men sedan sätter det igång igen. Nu med större kraft och mer förlamande än någonsin.
Idag, den 30 september, är det höst. I den kalla, men ändå soldränkta staden, börjar människor röra sig påtagligt snabbare. Man har bråttom fram, till målet, jobbet, skolan - den lite loja sommarfarten har speedats upp och med höjda axlar och framåtlutad gång vandrar vi mot vintern. Då kommer jag att tänka på min gamla dramalärare, som när han en gång mötte mig, kämpandets mot vädrets makter i den ständiga motvindens Malmö, väste "lägg av!!" ur ena mungipan. Bara detta korta "lägg av!". Det var hans vanliga instruktion till oss lite spända och prestationsinriktade operasångare. Vi borde "lägga av". På den tiden förstod jag inte vidden av hur klok denna instruktion var, och hur tilllämplig den är i ett livsperspektiv. "Lägg av". Kämpa inte emot. Gå med vädret, gå med vinden, gå med livet.
Så det försöker jag. Med skiftande framgång, skall tilläggas. Skulle nog vilja påstå att jag är ganska dålig på det. Glömmer bort instruktionen alldeles för ofta, och under långa tider. Men då och då dyker rösten upp i huvudet igen. "Lägg av".
Love-bomba Folktandvården!
Allmänt förekommande dessa dagar är ett ständigt kritiserande och ifrågasättande av våra kroppsvårdande institutioner, det kan väl de flesta hålla med om? Men jag tänker då i alla fall love-bomba Folktandvården idag, som fortfarande håller fanan högt vad gäller våra barns tandhälsa. Ännu så länge.
MIn dotter, som är en modig och kavat tös i de flesta sammanhang, lider av en förlamande läkar-och tandläkarskräck som yttrar sig i fobier för medicin i alla former, röntgenapparater, sprutor - ja, i stort sett för allt man kan råka på under ett besök på vårdcentralen eller hos tandläkaren. Det hela är något av en gåta för mig, för hon är förmodligen ett av Sverige friskaste barn och har sluppit plågsamma öronundersökingar och annan oangenäm kontakt med vården. Men - så fick hon ett hål i en tand....och allt gick i totalt baklås. Och då visar sig plötsligt vår vårdapparat från sin bästa sida.
Efter att återkommande besök hos vanliga tandläkaren för att bekanta sig med salivsugar, vattenborrar, röntgenmaskiner m.m. inte gett resultat i form av att den lilla damens tillåtelse att laga hålet, slussas vi vidare till Eastman-institutet där underbara tandläkaren Linda med outsinligt tålamod lirkar och uppmuntrar så att dottern, steg för steg,närmar sig den stora dagen då tanden skall lagas. Nu är vi inte där ännu, och jag vet inte när den underbara dagen kommer - men jag skulle vilja se den amerikanska tandvårdsförsäkring som gått med på att betala för alla dessa besök. Jag tror att vi är uppe i 10... . Inte en krona har detta kostat, och nu erbjuder Folktandvården min dotter KBT för att komma tillrätta med sin fobi. Säg mig vilket land i världen som ställer dessa resurser till förfogande? Så även om våra tanförmåner brutalt tas ifrån oss så fort vi blivit myndiga så skall ingen säga att vi och våra barn inte haft möjlighet att få en bra tandhälsa innan dess. Så tacka och ta emot. Och love-bomba.
MIn dotter, som är en modig och kavat tös i de flesta sammanhang, lider av en förlamande läkar-och tandläkarskräck som yttrar sig i fobier för medicin i alla former, röntgenapparater, sprutor - ja, i stort sett för allt man kan råka på under ett besök på vårdcentralen eller hos tandläkaren. Det hela är något av en gåta för mig, för hon är förmodligen ett av Sverige friskaste barn och har sluppit plågsamma öronundersökingar och annan oangenäm kontakt med vården. Men - så fick hon ett hål i en tand....och allt gick i totalt baklås. Och då visar sig plötsligt vår vårdapparat från sin bästa sida.
Efter att återkommande besök hos vanliga tandläkaren för att bekanta sig med salivsugar, vattenborrar, röntgenmaskiner m.m. inte gett resultat i form av att den lilla damens tillåtelse att laga hålet, slussas vi vidare till Eastman-institutet där underbara tandläkaren Linda med outsinligt tålamod lirkar och uppmuntrar så att dottern, steg för steg,närmar sig den stora dagen då tanden skall lagas. Nu är vi inte där ännu, och jag vet inte när den underbara dagen kommer - men jag skulle vilja se den amerikanska tandvårdsförsäkring som gått med på att betala för alla dessa besök. Jag tror att vi är uppe i 10... . Inte en krona har detta kostat, och nu erbjuder Folktandvården min dotter KBT för att komma tillrätta med sin fobi. Säg mig vilket land i världen som ställer dessa resurser till förfogande? Så även om våra tanförmåner brutalt tas ifrån oss så fort vi blivit myndiga så skall ingen säga att vi och våra barn inte haft möjlighet att få en bra tandhälsa innan dess. Så tacka och ta emot. Och love-bomba.
Så här blev det...
Italienska frikadeller i tomatsås med Zätas caprese.
Söndag hos änkenåden
Hej igen. Det var ett tag sedan. Ni vet hur det är...
Har haft himla svårt att komma på ämnen att blogga om. Bloggtorka, skulle man kunna säga. I min jakt efter bloggarförebilder har jag under senaste veckan surfat hysteriskt för att få inspiration. Utan lycka. Men det är kanske det som är grejen? Att de bästa ämnena kanske inte hittas på nätet, utan i det verkliga livet?
OK, skulle väl i och för sig kunna lägga ut bilder på potatismos och fiskpinnar (det såg jag nämligen att Linda Rosing gjort i sin blogg - och den är ju en av de mest lästa....).Eller kanske ta kameramobilen med ner i tvättstugan och ta lite bilder där? Måste ju vara intressant för er att titta på, eller? Och visst kan jag skriva spaltmetrar om min dotters förehavanden och orera om hennes genialt klarsynta reflektioner över livet. Men jag måste ju låta henne få ha sin genialitet i fred tills hon börjar blogga själv.
Fast idag är en bra dag.
Någon lagar mat åt mig.
Och inte vem som helst.
Utan operavärldens svar på Per Morberg.
Nämligen min egen högt älskade make, som gör ett av sina (sällsynta) nedslag i hemmet. Detta korta nedslag kommer att rendera änkan minst två festmåltider. Det är bara att njuta så länge det varar.
Någon lagar mat åt mig.
Och inte vem som helst.
Utan operavärldens svar på Per Morberg.
Nämligen min egen högt älskade make, som gör ett av sina (sällsynta) nedslag i hemmet. Detta korta nedslag kommer att rendera änkan minst två festmåltider. Det är bara att njuta så länge det varar.
Idag blir det Italienska frikadeller i tomatsås - beledsagat av en flaska Chateau Musar. Det kanske kan bli några bilder av det?
Och nu skall jag avsluta med att säga: OK, jag har en protektionistisk inställning till Händels byxroller. Tycker inte att män har där att göra, med några få - mycket få - undantag. Fast just nu är jag i färd med att omvärdera mitt ställningstagande.
Rolando Villazon får härmed frikort till samtliga byxroller, inklusive favoriten Ariodante.
Klicka här, så får ni höra. Mannen har barock-feeling. Jag lovar.
Återkommer efter middagen. Med bilder. Förhoppningsvis.
Återkommer efter middagen. Med bilder. Förhoppningsvis.
Onsdag morgon...
och operaänkan prövar på att vara tvåbarnsmamma i morgonrusning. Vännernas dotter sover över och de har varnat mig för att dottern är det mest morgontrötta världen skådat, men jag konstaterar att det är nog bara hemma...Den söta flickan tittade upp på mig med klara ögon och önskade mig en god morgon med kvittrande röst. Kort därefter gör den egna dottern samma sak. Nu äter flickorna frukost, helt tjatfritt - och jag kan sitta och skiva blogginlägg. Det är knappt jag tror det är sant.
Morgonsoffan i SVT talar om styrelseuppdrag som den nya tidens sinekurer. Få ersättning utan kompetens. Det känns som ett privilegium förbehållet makteliten. Avundsjukans svarta ansikte tittar fram hos oss andra. Är det konstigt?
Öppen planlösning
I kväll sitter mannen ensam i en gästlägenhet i Umeå och operaänkan sitter hemma i sängen med datorn i knät. Dottern med kompis och Disney-rulle i vardagsrummet. Änkan försöker komma på något intressant att skriva. Går väl så där....
Funderar på att smyga ut i köket och sno åt sig lite glass med chokladsås utan att dottern (som lever under ofrivilligt sockerembargo) märker något. Omöjligt. Öppen planlösning. Helvete.
Man kan ju hoppas på att flickorna slocknar i soffan. Föga troligt. De är ju inte fem år längre. Det mest sannolika är nog att änkan slocknar först. Utan glass. En typisk lördagskväll hos operaänkan.
Det där med att vara chef....
...kan nog ha sina sidor. Men en av de viktigaste goda egenskaper man kan ha i chefsposition måste väl vara att vara förmögen, och våga, ta snabba och riktiga beslut; meddela dem till de inblandade direkt, samt att inte göra enkla saker komplicerade. Att utifrån egna erfarenheter våga ta beslut, utan att varenda liten detalj måste förankras i alla led.
Det finns en sådan chef i min bransch. Han är min idol. Han är konstnär på en hög internationell nivå och chef för en ledande institution i sitt hemland. Trots en enormt hög arbetsbelastning finns det ingen, jag lovar, som svarar snabbare på mail eller snabbare ringer tillbaka när man sökt honom. Han lyckas dessutom med konststycket att vara ofelbart trevlig och artig mot alla han kommer i kontakt med. Och generös mot kollegor, dessutom. Bara en sån sak.
Men eftersom han alltid respekterar mig, och den verksamhet jag företräder, skall jag göra det samma genom att inte outa honom i min blogg. Men kosmos och jag vet; de goda ledarna finns. Nu. I ett land nära dig....
Det finns en sådan chef i min bransch. Han är min idol. Han är konstnär på en hög internationell nivå och chef för en ledande institution i sitt hemland. Trots en enormt hög arbetsbelastning finns det ingen, jag lovar, som svarar snabbare på mail eller snabbare ringer tillbaka när man sökt honom. Han lyckas dessutom med konststycket att vara ofelbart trevlig och artig mot alla han kommer i kontakt med. Och generös mot kollegor, dessutom. Bara en sån sak.
Men eftersom han alltid respekterar mig, och den verksamhet jag företräder, skall jag göra det samma genom att inte outa honom i min blogg. Men kosmos och jag vet; de goda ledarna finns. Nu. I ett land nära dig....
Norrlandsmingel
Nej, jag ska inte recensera Peter Grimes. Det skulle bara bli för geggigt. Men bra var det. Riktigt dj-a jättebra. Så det så.
Låt oss lämna det därvid.
Kul fest. Ett dansgolv fullt av partajande sydafrikanska operasångare kan ju få vem som helst på gott humör - även en operaänka med utbrändhetssymptom. Förutom att yvas över makens talang och yrkesskicklighet, var jag under kvällen ganska nöjd med min egen mingeltalang. Denna talang (om man kan kalla det för talang...) brukar inte vara så framträdande hos undertecknad. Tycker alltsom oftast att det där minglandet är rätt plågsamt. Men med rätt inkörsport, t.ex. nån vällyckad och vitsig formulering i paussnacket med någon annan bekant/operaprofil l så går jag in nån typ av "performance mode" och känner knappt igen mig själv. Eller så år det mingeldrottningen som är mitt verkliga jag?
Under de ca 20 timmarna i Norrlandsmetropolen knöts några nya bekanskaper, jag hookade upp med en gammal lärare/vän/mentor som jag verkligen borde träffa oftare och i vars sällskap jag alltid lyckas att formulera mina åsikter på ett sätt som skulle platsa i vilket kultursoffprogram i TV som helst. Dristade mig till att oblygt nätverka en smula och kände mig lite snygg och lyckad i största allmänhet. Det är OK. Man får det. Det, och de dansande sydafrikanerna på festen, gjorde att jag höll igång halva natten. Hurra för det. Känns bra att veta att den senaste tidens gå-och-lägga-sig-med-dottern-klockan-nio inte behöver bli mönstret för resten av mitt liv.
Och så ikväll; det som måste vara Peter Grimes absoluta antites - Melodifestivalen - i år med La Ernman. Försökte bolla segertips med den gamle vännen till ingen nytta ; "för mig är Melodifestivalen död". OK, end of discussion.
